Inuti. Sprids det illegala tankar
och utanför, där alla andra skrattar
kan jag inte glida med, jag ställer mig ogärna i ett stökigt led.

Jag skjöt min vän, han sa att han verkligen ville dö
det kom blod, på de andra där dem stod i kö.
Men det var nästan ingen som såg och jag kommer heller knappt ihåg.

I mitt hjärta. Krossas allt utan nån tröst
och jag gav dig, vad du saknade i höst.
Men det räckte till nästan ingenting du sa: jag ville plötsligt bara ha allting.

Men jag kan inte ge dig det jag inte kan ge mig själv.
Jag sa: jag kan inte ge dig det jag inte ens kan ge till mig själv.

En sen kväll. Då Monroe var på duken.
och på gästlistan, var till och med du och jag struken.
Vi hade alltid vart tillsammans det fanns ingen bättre plats nån annanstans.

Men en kväll. Då hela du var borta.
Du hade gett dig av, jag ville verkligen få förklara.
Och jag skrev ett långt avskedsbrev till dig, men du svarade aldrig mig.
Jag skrev: att jag kan inte ge dig det jag inte kan ge mig själv.
Jag sa: jag kan inte ge dig det jag inte ens kan ge mig själv.

Jag la mig ner i gräset, samma sak som igår. Pekade upp mot den svagaste och ville att den skulle skina på. Stjärnan slockna och så gjorde jag.
Här ligger jag igen.