Nej, nej, nej, nej....
Hon bet ihop käkarna så att det värkte. Intill hennes öra hörde hon hans dova viskningar, fula runda avtändande fraser och stönanden. Hans blöta läppar sög sig fast kring kinden, en slemmig blodigel, som inte fick lov att skrapas bort. Blöt, slemmig, hård, äcklig hårdhet, pumpande hårdhet, som sakta rörde sig in ut, in ut, i det som bara ville stöta bort, fly ifrån det vidriga, vidriga, vidriga... Ömsom hårt, ömsom sakta och försiktigt. Precis som han trodde skulle vara eggande, som om hon ville, som om hon njöt på riktigt. Varför kunde han inte se henne??? Varför ville har inte förstå att det går inte att hota sig till kärlek. Att slå sig till kärlek. Hennes röst som kvider. Inte av njutning, aldrig längre av njutning. Hans grymtande. Hans blöta läppar på hennes kind. Äckel. Fulhet. Skam. Ljuden stegras. Hårdheten blir hårdare, tills den exploderar i pulserande ryckningar och hon kan känna hans säd spridas i djupet av henne, därinnne i mörkret utan röst, utan egen vilja... Han faller ihop över hennes rygg, het och tömd, och det hårda krymper till en liten slemmig mask, som sakta glider ut tillsammans med kukdoft och kroppsvätskor, lämnar en blöt fläck på lakanet att ligga i. Det var hans kärlek han sprutade i henne, ville han tro. Det var bara hon som var sjuk och snedvriden, som inte kunde se det vackra, som bara ville ha snusk och förnedring runtom sig för att bli kåt. Kanske var det så. Han vet alltid bäst. Hon är bara ung och dum och så förtvivlat förvirrad.