Jag bläddrar förbi versioner av mig själv,
 för att slutligen finna mitt rätta jag.
 Det står nu klart att jag är en slags andrahands människa,
 en restprodukt utav vad samhället har att erbjuda.

Det känns som att halva mitt liv har bestått utav mentala arkebuseringar.
Skott efter skott sänker mig till backen,
men likförbannat reser jag mig igen för att ta emot nästa salva.
Så någon slags "tillfrisknande" kan inget öga skåda.

Jag drömmer, fantiserar, romantiserar, ja till och med hallucinerar om den slutgiltiga lösningen.