Det gäller att parera. När han slår ut med armen så duckar jag. När den andra armen kommer vinande backar jag. Men så på hans fjärde försök så svartnar det genast. I hans frustrerade tillstånd när han inte fått lappa till mig tillräckligt fort så har all kraft koncentrerats och samlats i hans raka höger som träffar mig mitt i ansiktet. 

Jag vaknar upp med kladdigt blod runt näsan. Linnet uppdraget ovanför brösten. Magnus arm på min mage. Jag har inga trosor på mig och kjolen är sönderriven och det bultar av smärta mellan benen och i korsryggen. Jag vill knappt röra på mig. Bara att andas gör ont och det piper när jag drar efter andan. Den här gången har han alldeles tappat det min blivande man. Tänk att jag ska stå brud om mindre än en vecka! Det hisnar till i maggropen. Försiktigt lyfter jag bort Magnus slappa arm. Han snarkar lågt och fortsätter sova medan jag sakta tar mig upp på knä till att börja med. Aj! Det gör så ont inuti, utanpå, överallt! Det blixtrar för ögonen och jag faller tillbaka till golvet. Det är för smärtsamt att ta sig upp. Jag klarar det inte. Jag kryper ihop i fosterställning medan det bultar i huvudet, medan hjärtat hamrar i bröstet, medan pulsarna slår och allt ropar nej, nej, nej inom mig. Jag vill inte mer! Jag orkar inte mer! Jag klarar inte det här längre! Sakta domnar jag bort och jag välkomnar mörkret som glupskt slukar mig. Så skönt att bara få somna in. Sjunka bort.

Nästa dag vaknar jag till ett hårt regn mot rutorna. Regndropparna piskar mot huset och jag försöker få upp ögonen men det tar emot. Jag hör vinden ta i och grenarna skrapar mot fönstren. Magnus är borta. Så är också oredan kvällen innan. Varenda sak är lagd på sin rätta plats. Möblerna står som de alltid brukar. Det är bara mattan under mig som viskar om rå misshandel med sina blodiga avtryck från mig. Han misshandlade mig ordentligt igår - hårdare och längre än han brukade. Och han våldtog mig medan jag var avsvimmad. Jag hade vaknat till när han trängde in i mig bakifrån och jag hade skrikit av smärta vilket dessvärre bara ökat hans njutning och med hans händer runt min hals som täppte till andningsvägarna svimmade jag snart av igen. För att vakna till det här...

Det är en levande mardröm att allt ser precis så ordentligt välstädat ut som alltid, doften av såpa kväljer mig och jag rusar upp och störtar iväg mot badrummet där jag kräks häftigt i toalettstolen som jag nätt och jämt hinner få upp locket till. Jag kräks tills jag inget har kvar och sjunker ihop av utmattning på det svala golvet. Långsamt får jag av mig linnet och den trasiga kjolen och reser mig mödosamt upp. Jag får en chock när jag möter min spegelbild. Är det ett spöke jag ser? En kraftigt avmagrad ung kvinna stirrar tillbaka på mig med blod utsmetat i hela ansiktet och ett blåöga lyser upp det nästintill lakansvita ansiktet. Jag ser sjuk ut. Underläppen är det ett jack i. Magnus bet hål i den under första våldtäkten som skedde i vårt sovrum, nedanför vår säng.

Han är bipolär min fästman Magnus. Just nu är han manisk och under dessa perioder brukar sexet gå överstyr. Hans lust är omättlig och då han är masochistiskt lagd blommar det behovet ut med sin våldsammaste sida. Jag har bara att finna mig och bäst är när han slår mig medvetslös så jag slipper känna varje hård stöt i mig, eller hur han penetrerar mig med olika saker. Igår använde han bältet på mig igen. Med det runt min hals är det som om världen krymper och jag känner mig som Alice i Underlandet. Allt blir så smått och jag känner mig liten, mindre än Teskedsgumman. Allt blir lättare då för det är som om jag långsamt försvinner och känslan när luften tar slut när han drar åt skärpet allt mer är faktiskt ren och skär eufori. Om Magnus samtidigt tar mig då brukar orgasmerna skölja igenom mig och min lust eggar honom ännu mer. Det är just det som är så sjukt - jag har kommit att se fram emot Magnus maniska perioder för då vet jag att också jag kommer att få njuta mitt i allt det vansinniga. Men hur länge ska min kropp hålla för alla hans slag, skallningar, nyp, sparkar, strypningar och våldtäkter? Hur länge ska mitt psyke hålla? Kommer jag att känna när mitt vansinne tar vid?

Jag känner mig sjuk ända in i själen. Jag skakar och hackar tänder när de varma vattenstrålarna sköljer över min sargade hårt slagna kropp som är färgad i regnbågens färger från topp till tå. Magnus hårda nypor har lämnat gula och blå avtryck på mina bröst, på låren, på skinkorna, på överarmarna. Han har märkt hela mig. Jag är hans tingest. Hans att bruka.

Jag har inget arbete att gå till. Mitt jobb är att se till att duscha av mig resterna av gårdagens våld, plåstra om mig, smörja in mig med väldoft och klä mig sexigt igen för kvällens kommande ronder. Ikväll kommer det att eskalera. Jag känner det på mig och jag vet att Magnus mani når sin topp nu efter två veckors sakta stegrande. Samtidigt som jag ryser av rädsla ställer sig allt i mig i stolt givakt. Jag är förväntansfull och jag längtar. Han är min bödel, min älskare och min värsta mardröm. Och jag älskar det. Jag har i Magnus funnit det bästa av vapen. De senaste tio åren har mitt självskadebeteende tagit sig allt brutalare former. Nu behöver jag inte hålla i rakbladet själv. Nu är min fästman mitt rakblad. Han skär och jag låter honom djupt in i mig. Det är sådant incest gör mot dig. När du blir våldtagen av din egen pappa så kan ingen och inget göra mer ont i dig. Det blir som ett behov. För att tvätta bort smuts behövs mer smuts. 

Jag kommer att säga ja till Magnus på lördag. Min pappa kommer att föra mig till altaret. Min pappa som fortfarande klär av mig med blicken. Som flörtar lekfullt med mig. Nyper mig i rumpan. Viskar att om jag vill ha en "riktig man" igen så vet jag vart han finns. Men jag har redan funnit en riktig man. En som slår mig först och tar mig med våld utan att gråta efteråt. Jag är upplärd av den bäste och den bäste får inte längre åtnjuta sin skörd. Skörden avnjuter jag tillsammans med Magnus just vid vansinnets gräns där det så lätt kan tippa över. 

Ja låt det tippa över, världen kantra. Jag är redo.