Jag såg det aldrig komma. Slutet. Hur du öppnade munnen för att släppa bomben som skulle vända världen upp och ner. Jag vill inte mer. Precis så sa du. Jag älskar dig inte längre. Hur kan man sluta älska någon man älskat så många år? Min första reaktion var barnslig - jag ville hålla för öronen. Min andra reaktion var absurd för jag skrattade till och jag tänkte men vad är det han säger? Jag måste ha hört fel. Säg att jag hörde fel, att det var vinden som tog tag och förvrängde orden som kom ut ur hans mun som slingrande ormar, som illvilliga vålnader. Det här är inte på riktigt. Jag nyper mig i armen så vaknar jag. Och jag nöp tills det sved i skinnet och mina fingrar lämnade ett eldrött märke på insidan handleden. Det var verkligt. Min man sedan 18 år tillbaka gjorde just slut med mig. 

Han hällde upp mer vin i sitt glas, inte mitt. Mitt var ju fortfarande halvfullt. Som om han måste styrka sig och fylla sig med mod drack han girigt upp hela glaset och fyllde det till bredden igen. Jag bara iakttog honom tyst. Min man. Min vackra stiliga starka man. Mina barns far. Vår hunds husse. Hur skulle Pluto ta att husse försvann? För hunden var husse allt. För visst skulle väl Pluto vara kvar hos mig? Det var ju jag som velat skaffa hund och Anders hade varit motvillig. Sedan hade han givetvis fallit pladask för den charmiga valpen som lindade oss alla runt lillfingret. Vår lilla päls-bebis som han kommit att bli nu när ungarna var tonåringar och på väg med raska steg in i vuxenlivet. Kajsa som var snart 19 år, Lukas 17 och så Kassandra hans tvillingsyster. De är inga småbarn längre. Är det kanske därför Anders vill lämna mig, oss nu? Vi hade varit tillsammans 20 år och gifta 18 år. För bara en månad sedan hade vi firat den 18'e bröllopsdagen med en weekendresa till ett spa nere på Västkusten. Nu förstod jag varför Anders verkat så frånvarande och hans tilltagande avståndstagande alltmer. Hade han träffat en annan? Det var som att pusselbitarna föll på plats en efter en ju mer sanningen gick upp för mig och plötsligt vällde ett så starkt illamående upp och jag rusade upp ur stolen som välte bakom mig. Jag hann nätt och jämt öppna toalettlocket så kaskadkräktes jag upp hela den goda fredagsmiddagen. De två glas vin som gjort mig så skönt avslappnad och nästan lite lullig lämnade också min kropp och jag kände mig spiknykter. Tårarna rann längs kinderna och mascaran smetades ut. Jag bröt ihop där på vår lilla gästtoalett vi just renoverat klart. Det kändes som om någon just kastat ner mig i en brunn och sakta sköt på locket. Det blev mörkt.

Jag måste ha svimmat av. När jag vaknade till sans igen låg jag i fosterställning intill toalettstolen. Det ömmade i sidan av huvudet. Jag måste ha slagit i skallen när jag ramlade ihop. Hur kunde jag svimma bara sådär? Hur lång tid hade gått? Undrade inte Anders vart jag tagit vägen? Jag kom upp på benen igen. Jag kände mig oerhört svag och skakig, som om jag blivit påkörd av en ångvält. Men herregud, min man hade just gjort slut! Insikten slog rot i mig och grep tag i mig så jag kippade efter andan och jag stirrade på min rufsiga uppenbarelse i den fyrkantiga badrumsspegeln. Den avslöjade en kvinna på snart 45 år med mörkbrunt lockigt hår som stod som en sky runt ett likblekt ansikte med pandasminkning minst sagt. Jag sköljde munnen med kallt vatten och drack några klunkar. Jag tvättade bort sminket och borstade tänderna snabbt. En blick på armandsuret och jag insåg att det hade gått över två timmar. Klockan var närapå midnatt. Varför hade Anders inte kommit efter mig? Tårarna steg i mina ögon igen men jag tvingade dem tillbaka. Nu var inte tid att gråta. Inte just nu. 

Jag gick tillbaka till vardagsrummet och matsalsbordet där tallrikarna var undanplockade. Pedantiska Anders hade slagit till igen. Till och med bordet var avtorkat och diskmaskinen surrade dovt. Barnen var borta på olika aktiviteter som fest och bio. Det var väl därför Anders passat på att ta upp det som tyngt honom så länge nu för jag hade ju känt på mig en längre tid att något inte var som det skulle. Dock i min enfald hade jag trott eller snarare intalat mig att det var något med hans jobb, att han inte trivdes på arkitektbyrån längre. Nu var det mig han inte trivdes med längre och det gjorde så ont inuti mig för jag var lika kär i min man som den dagen vi blev tillsammans! Vi var 25 år båda två och vi träffades på min bästa väns bröllop. Han var kusin till brudgummen och han bjöd upp mig och sedan dess var det vi. Bara sådär. Han bjöd ut mig på bio, vi gick långa promenader, åkte på fjällsemester ihop med bästa vännen och hennes nyblivne man och vi flyttade så småningom ihop när vi ändå bara sov över hos varandra varje natt. Vi var så kära. Kajsa var både planerad och efterlängtad och vi gifte oss samtidigt som vi döpte henne. Tre år senare kom tvillingarna. Tiden gick och vi var lyckliga enligt mig. Kanhända att Anders hade sina deppiga perioder men då brukade han ta sig en ensam helg i vår fjällstuga för att skriva på sin avhandling eller rita på ytterligare ett arbetsprojekt. Nu så här i efterhand undrade jag om han egentligen varit ensam i stugan. Den där gången när jag hittat en klänning som hängt i garderoben som jag inte känt igen. Den var inte min och inte i min storlek. Jag hade storlek 40 och det här var 38. Anders hade sagt att det kanske var hans syster som glömt den i påskas. Då hade jag godtagit den förklaringen men nu kände jag mig inte säker. Sedan var det andra små, små saker som jag låtit passera men som nu radade upp sig som varningsflagg. Ett efter ett. Jag motade bort de tankarna och gick runt i det tysta huset och letade efter Anders. Jag hittade honom i gästrummet. Han hade lagt sig men var fortfarande vaken. Det hörde jag på hans andetag där i den mörka tystnaden när jag sakta satte mig ner på sängkanten. Plötsligt hörde jag hur han snyftade till och jag kände hur han skakade av tillbakahållen gråt.

- Förlåt mig kära Cissi! mumlade han gråtande. 

Han sökte min hand och jag lät hans varma fingrar krama mina kalla. Han drog ner mig i sängen och jag lät mig hållas om i hans varma famn. Det ena ledde till det andra för det var så länge sedan vi älskat. Jag hade närmat mig honom men den senaste tiden, senaste veckorna och till och med månader så hade han stött mig ifrån sig. Jag hade tänkt på det manliga klimakeriet och låtit honom hållas och nöjt mig med att ligga tätt intill honom. Varje morgon hade han dock legat på kanten av sin sida och tomrummet mellan oss hade sakta men säkert vuxit sig större. Som jag hade saknat honom! Nu lät vi våra hungriga kroppar omslutas i varm extas och vi möttes hett och häftigt så som vi brukat göra innan det växande avståndet. Jag tror vi grät båda två när vi febrigt älskade. Jag gav och tog emot och vår kärleksakt höll i sig tills gryningen anades utanför. Fåglarna sjöng och jag kände direkt efteråt att Anders reste upp den där märkliga muren mellan oss igen. Den där känslan som jag inte riktigt kunnat sätta fingret på men som jag nu visste vad den berodde på. Han ville skiljas. Han ville verkligen skiljas från mig. Göra slut på oss som par, som familj. Herr och fru Broström skulle inte finnas mer. Skulle jag gå tillbaka till mtt flicknamn Berglund igen? Cecilia Berglund istället för Cecilia Broström. Så märkligt det kändes. Som en mardröm. Jag sökte Anders hand men han slog undan den och klev upp. Han gick till badrummet och jag hörde honom sätta på duschen. Det fanns en tid när vi hade duschat tillsammans efter älskog. Då i början och senare under åren glimtade det till ibland mellan oss så där som i nyförälskelsefasen och vi hade tvålat in varandra under skratt och flams och älskat en gång till under vattnets varma strålar. Men nu? Skulle jag någonsin få känna Anders nära mig igen? I mig? Hos mig? Hade det här varit den sista gången vi älskade? Så hett och innerligt precis som förr. Jag kunde inte hejda tårarna utan lät gråten komma. Den fula hulkande gråten som gjorde ont och rev i mig med hela sin vulkanheta sorg. Jag kände hur jag miste Anders för varje sekund som nu tickade iväg. Åter igen svartnade det för mig. Sorgen var så brutal och jag lät mig svepas bort. Utan Anders vem är jag då minns jag att min sista flyktiga tanke var innan mörkret sköljde över verklighetsbrutalt och jag flydde till sömnens mjuka boning. Där var tryggt och ingen, inget kunde komma åt mig, rispa och såra. Jag vill aldrig mer vakna igen. Vaknar jag ska detta ha varit en mardröm. Bara en mardröm.

...forts följer