Jag åkte ensam upp till stugan i Älvdalen för att fiska före isläggningen.

När jag kom fram var isen redan där men jag knäckte den med båtshaken och drog båten 200 meter fram till bryggan. Så satte jag på elmotorn och malde upp isen så att jag kunde kasta min spinnare. Varje morgon i 7 dagar gjorde jag likadant.  Femte dagen fick jag tre fina öringar men så tog det slut på fisk. Sista dagen bildades isen så snabbt att jag såg stora kristaller bildas minut för minut. Jag tog massor av bilder av vackra stora kristallmattor alla unikt olika. Det var så underbart att jag glömde fisken.

När jag packade för att åka hem till min väntande hustru hittade jag en gammal halsduk i en bod. I en plastpåse på väggen förvarade jag en varm brungrön halsduk från 1963 som min fru ville att jag skulle kasta bort för länge sedan. Den vill jag ha kvar så länge jag lever. Den hade jag på mig första gången jag såg min blivande fru efter att hennes kompis bjudit hem mig för att jag skulle få läsa 91-an Karlsson som jag såg att hon hade i en bastkorg tillsammans med sin stickning medan hon övade på pianot på min pianotid på seminariet i Härnösand. Efter att jag pratat med min blivande fru hela kvällen bad jag att få träffa henne nästa kväll också och så har alla åren gått. Halsduken var extra bra den gången det var 20 grader kallt och vi gick genom hela Härnösand och vidare uppför vägen till slalombacken. Den dagen fick jag lära mig att det blir varmare om fingrarna om man blåser i handskarna. Då förstod jag vilken klok livskamrat jag träffat. Hon är fortfarande smartare än jag men hon kan omöjligen tycka om mig mer än vad jag tycker om henne.