Livssvärtan hade brutit sig in i den 51-åriga kvinnans liv och lämnat sitt sedvanliga avtryck. Trots att septemberkvällen bara hunnit till tio nånting, kände hon sig kymig och trött. Mycket till dans hade det inte blivit, men en bit mat hade hon i alla fall inmundigat. Iklädd beige sladdrig kappa, vit blus och pepitarutig kjol stod hon utanför Cleo nattklubb och började planlöst gå med dröjande steg. Ansiktet som speglades i skyltfönstret var inte hennes eget. Bara något som klibbat sig fast. En amöba, ett virus, som sökt sig till ett värddjur, och dröjt sig kvar. Hon försökte frigöra sig och sen gå vidare, men än kunde hon inte.

Efter en stunds flanerande hördes plötsligt pianoklink, en gnällande dörr och en mansröst. Hon kastade en förstulen blick mot en kritstrecksrandig kostymerad figur med beige trenchcoat på motsatta sidan gatan och hörde honom mumla något om en förlorad tid. En annan gestalt iklädd keps och rutig jacka slank ut från samma schapp som den i trenchcoaten, samtidigt som han skanderade något om att stjärnorna irrade omkring och att mörkret inte visste vad det hörde hemma.

”Här under lyktan blir man upplyst”, ropade plötsligt kepsbäraren till kappägaren.
”Men jag tar mig inte så bra under lyktljus och de slänger långa skuggor.”
”Vissa åstadkommer inte ens skuggor, sa kepsbäraren torrt.”
”Men det är väl en värld i svart och vitt vi talar om. Och skuggor är svarta.”
”Som jag sa, vissa avtecknar sig inte ens som skuggor, och din värld är nog mer färgstark än så, antar jag.”
”Men jag är egentligen en av dom som försöker bli av med sin skugga.”
”Då är damen illa ute.”
”Vad har ni då att föreslå.”
”Att vi tre rör oss i sydöstlig riktning och upplöser tid och rum.”

Dimman som tidigare bara legat latent på ytan, bredde nu ut sig. Husen, svartmonumenten och grådasket flöt ihop och antog främmande former. Luften kändes tät och påträngande, nästan drivhusaktig, och stanken från några omkullvälta sopkärl var bedövande. Burkar, buteljer och konserver rullade fritt omkring och fick den kritstreckrandige att för ett ögonblick tappa balansen. Han reste sig, kastade upp vardagsförtreten, och rosslade fram något öhörbart. Kepsen anade oegentligheten bakom fasaden och hojtade till – tystnad som svar. Hon med kappan om möjligt ännu blekare. Från gränden intill hördes en
klagande fiol, eller möjligen en lätt ostämd violin. Den gistna klangen förstärkte vårt sällskaps känsla av grådaskighet. En ljusskylt med remsan Restaurant Välviljan välkomnar… fladdrade förbi, men snart var allt inhöljt i dunkel igen. Domkyrkan visade vad klockan var slagen, men budskapet klingade av. De rörde sig som i trance, men ändå med en viss självklarhet.

Plötsligt hojtade kvinnan med kappan till och tog den kritstreckrandige om armen: ”Det där klagande violinljudet. Det är något …”
”Fiolgnäll är inget nytt. Sånt har man genomlidit förr”, sa den kritstreckrandige.
”Vi går närmare”, sa kvinnan.
”Äsch. Tid är allt vi har. Men vore det inte på sin plats att vi presenterade oss”, tyckte kepsbäraren. ”Jag heter Sigge Ask å herrn här är Anselm Jansson.”
”Line Axås”, frambringade kvinnan överraskat.
”Inte från stan, väl?”

Innan svaret hunnit ges fladdrade kvinnan skyndsamt iväg medan hon ännu kunde höra stråkdragen. Ett stycke därifrån stannande hon upp och hörde åter de klagande tonerna. Något frånvarande stammade hon fram:
”Det är dom.”
”Vilka dom?”, utbrast Ask.
”De fyra tonerna.”
”Hur är det egentligen fatt? Ni verkar helt förstörd”, undrade Ask bestört.
”Nä, detta tarvar dryckesjom. Vi slinker in på Lingon och tar oss en öl”, föreslog Jansson.
”Vad säger fröken Ensam om det? Lite resonemang och samkväm. Håll oss sällskap en stund. Ni kan inte bara lämna oss här med alla frågor”, sa Ask med milt tonfall.
Trion hade satt sig ner och beställt in var sin öl när Ask trevande började samtalet.
”Ni bär inte ring så jag antog ni var ogift, frånskild eller…Hoppas ni inte tog illa upp. Det bara slank ur mig.”
”Ogift ja. Men jag har inte matjord i fickorna trots att det kan verka så”, sa Axås något forcerat.
”Förlåt men nu hänger vi nog inte med”, konstaterade Ask.
”Har ni sett en kvinna gå ut på krogen med sorgkanter förr”, sa Axås och höll upp höger hand medan hon spretade med fingrarna.
Ask tappade för ett ögonblick fattningen och kunde knappt få fram ett ord. Jansson greppade ölsejdeln med ett fastare grepp, men tog det hela lite i piano.
”Än sen. Min exfru grävde jämt i jorden när hon odlade fram sina växter.”
”Men på lokal gick hon väl inte sen. Det brukar jag inte heller. Vanligtvis. Men min tillvaro är upp- och ner just nu. Turbulent. Jag som nästan aldrig petar i jorden gjorde det häromdan. Tänkte jag skulle vänd upp och ner på blomjorden innan…”

Kvinnan tystnade tvärt och verkade nästan förfalla i grubbel. En lång tid förrann innan Sigge Ask på brett lulemål åter tog till orda.

”De här med tonerna från felan har jag funderat på. Hur fasicken hänger detta ihop? Om du Line känner för det, så berätta gärna.”
”Koloncancer. Har ni hört talas om det? Samma som tjocktarmscancer. De fyra tonerna jag hörde var samma ena som spelades i radion när jag fick reda på att jag hade cancer. Minns så väl det klagande temat från Sjostakovitjs stråkkvartett. Läkaren i Umeå sa att en omedelbar operation var nödvändig. Annars skulle jag kanske bara ha fyra, fem månader kvar att leva. Så illa var det. Tumören hade börjat sprida sig och en del av levern skulle dom måsta ta bort.”

Lines samtalsdeltagare satt försjunkna och lamslagna. Till slut fick Jansson fram några stavelser för att muntra upp de andra.
” Några toner ur nån stråkkvintett förändrar väl inte saken. Du är ju här och nu.”
”Ett halvt år sen det hände. Och i nästa vecka ska jag på ett nytt återbesök. Ett dåligt omen bara, att höra temat igen. Nästan som ett varsel. Fyra toner. Måste iväg och packa. Flyger till Arlanda imorgon. Tack för sällskapet.”

Några månader senare befann sig Anselm Jansson på sitt jobb som studievägledare vid KomVux när han vid lunchtid bläddrade i den dagens exemplar av Svenska Dagbladet. Av någon anledning råkade blicken hamna på uppslaget med dödsannonser och där stod: Line Karolin Axås har efter sjukdom insomnat. Den 6:e januari hade hon gått bort. Endast 52 år gammal. Nästan på dagen fyra månader sen han och Sigge träffat henne.