Jag tror jag är kär i min egen sorgsenhet
Jag älskar nog att drunkna i mina egna tårar!

Varför?

Tror att saknad etsade sig fast djupt någonstans i mitt hjärta.
Sedan spred det sig ut i vareda ådra och cell i varje del av kroppen
De dagar och år jag borde lärt mig att älska och dela med mig satt jag istället ensam och undrande varför alla slets åt olika håll?
Liten,ensam och utan att förstå vad som hände.
Alla känslor murades in i stumma murar utan uttryck.

Någonstans på vägen så blev det bara jag och ingen annan
Överlevnad och ro helt enkelt
Ingen annan att bry sig om

Jag kan med blixtklar skärpa se vad andra saknar och behöver
Vad jag själv måste laga är djupt begravet i varje del av min kropp och medvetande.

Jag tror att det ibland vore enklare att bestiga Mount Everest än att hitta varje
rest av min saknad och sedan bestiga de mest nära och intima ord och verkliga handlingar i ett rum av kärlek!

Ett rum av tillit där jag kan tro att någon älskar mig på riktigt.
Jag famlar mellan andra behov,känslor och blandar ihop dem
med närhet,ömhet och känslomässig nakenhet som är just bara ren kärlek utan att kräva något mer för att duga.

Jag känner mig som ett djur utan flyktväg,desperat och vilt fäktandes i det okända farliga och det bara växer utan att det verkar finnas ett slut!

Fast ändå är det nog ingen som känner mig som vet att jag är nära gränsen.

Bortanför gränsen lever en ovisshet som jag fruktar.........