Ibland känner jag mig som ett litet barn
som sitter i ett hörn och gråter.

Jag hoppas bara på att någon skall komma och trösta mig.

Men.

Det kommer aldrig någon.

Speciellt ont gör det när man befinner sig
alldeles i utkanten av en dröm.

Och precis skall kliva in i drömmen.

Då den brutalt slås sönder framför dig.

Det gör ont.