Ett kort ögonblick,swish!
Alla mina tankar fanns de på riktigt?

Jag låter världen rusa förbi medans mitt sinne stilla funderar.
Vad har dina ord för betydelse om ett år?
Eller för all del om hundratusen år?

Någon går förbi och jag läser höga tankar som svävar ovan min nivå.
Jag bara ler,låter de höga tankarna passera för sedan finns de inte längre.
Denna någon kan tro att de betyder mer men det finns inget som tyder på det.

Undrar hur jag ska finna motivation till ett långt liv?
Ja,tro nu inte att jag har några planer på att förkorta det!
Jag bara funderar på hur jag ska kunna få mig att ta mig igenom ännu en dag som ingen kommer känna till att den fanns.

Vad gör man med sitt liv när man inte vet om det verkligen finns?
Sedär då kom tankarna på existens.
På vad meningen med livet är!
Smyger sig in som månens skuggor på natten.
Plötsligt står dom där och bara stirrar en rätt in i ögonen.
Jag blir överraskad och tagen av dess kraft!
Tanken på livets mening alltså.

Den har smugit in många nätter mitt mellan sorg och trötthet.
Jag har nog ganska längesedan övergivit tanken på alla dessa gudar m.m
Att man ska bete sig på vissa speciella underliga sätt för att bli utvald av någon sorts domare/räddare om man gjort rätt saker!
Annars är det rätt ner i gudomlighetens papperskorg som gäller där det gärna finns något smärtsamt som döljer sig i avsaknaden av det härliga gudomliga som utlovats om man bara med blinda ögon följer allsköns underligheter!

Nä,jag lutar i så fall mer åt tanken på nirvana och att man genom mänsklighet och omtanke utvecklar och tar ansvar för sin egen upphöjning till det yttersta tillståndet!

Jag erkänner nu direkt att jag inte är direkt insatt och har kanske missförstått massa saker men....

Om jag nu fattar vad det innebär så är jag nog rätt förtjust i tanken på att ens förhållningsätt till själva livet gör ens goda handlingar till vägen för att bli fri att förstå allt och hamna i den yttersta befrielsen.

Inget hot om straff och smärta om man inte följer den enda stora guden!

Jag har kanske missförstått innebörden någonstans så i värsta fall får jag väl skapa min egen väg till den yttersta befrielsen där allt som har betydelse är den yttersta respekten för allt liv och dess uttryck!

Jag vill inte tro att vägen till nirvana,paradis med flera begrepp ska behöva gå genom någon annans lidande eller att några få är utvalda och alla andra får gå under eller bara känna på hemskheter.

Låter fruktansvärt att vägen till storhet måste innebära andras lidande!
Låter inte ett dugg gudalikt i mina öron.
Snarast tvärtom,ganska monstruöst och obarmhärtigt.

Nä,jag inser att om jag ska gå upp varje dag och tro på något så är det livet och dess utveckling tills man uppnår fullkomlig lycka och storhet i sin förståelse av livet!

Nirvana?
Kanske!
Får nog söka nya kunskaper....