Minns du den där kvällen när du klev in i tobakshandel, borstade av snön från din vinterrock med hatten så att den yrde ner på golvet och smälte?

Minns du att du såg på mig som om jag vore en främling och frågade efter Isabell?

Din honungdrottning...

Och jag svarade att hon satt uppe på sitt rum med revolvern i sin hand och väntade.

Och du gick upp för trapporna, samtidigt som porträtten föll ned från väggarna så att glaset sprack.

Du knackade på dörren och bad Isabell släppa in dig.

Och hon svarade mycket märkligt att dina skor var för blanka och och hon fruktade att se sig själv i dom.

Du berättade att du hade varit på konditoriet och hade med dig nybakade scones.

Isabell släppte in dig. Det minns du väl? Jag vet att du hör mig, förstår mig.

Du slog dig ned bredvid henne på sängkanten. Hon la ifrån sig revolvern på sminkbordet och du såg hur den blänkte i det dävna eftermiddagsljuset.

Isabell slog sig ned vid sminkbordet, började borsta sitt svarta hår och betraktade Sig själv i den spruckna spegeln.

Och du frågade varför hon vände ryggen till.

Och hon svarade att varje spegel rymmer en gåtfull mystik av oändlighet.

Och allt du kunde tänka på var den röda snön.