Dr Malkem och hans hustru Nibbiola satt vid det svarta ekbordet i matsalen och åt sin lunch. Eftersom det var helg användes finporslinet. Bländvita tallrikar med vackert orientaliskt mönster och silverbestick som var så välpolerade att man kunde spegla sig i dem. Väggklocka tickade monotont. Till förrätt serverades en välsaltad soppa gjord på bambuskott som Dr Malkem inte var särskilt förtjust i. Han åt några skedar och lämnade resten. Kristallglasen var fyllda med Sherry och mjölk. Dr Malkem drack flitigt medan hans hustru Nibbiola bara satt där och stirrade rakt ut i rummet samtidigt som hon petade i sig sina piller som Dr Malkem själv förordnat henne. De talade inte med varandra. Det gjorde de aldrig.

Till huvudrätt serverades varmrökt lax. Det passade Dr Malkem mycket bättre. Den var så mör och fin att den nästan smälte i munnen. Den här gången lämnade han inte kvar en smula. Tjänstefolket kom in och hämtade den barskrapade tallriken. Dr Malkem drack lite från sin Sherry och blickade ut genom fönstret. Himlen var nästan askgrå. Det såg mycket egendomligt ut.

Desserten hade Dr Malkem sett fram emot ända sedan han steg upp på morgonen. Saffranspannkakor med drottningsylt och grädde. Dr Malkem fick dom serverade precis som han föredrog. Ihoprullade, tre stycken med ett tunt lager av socker utstrött ovanpå. När desserten kom in slutade han stirra ut genom fönstret, tog upp de blänkande besticken och skar upp den första pannkakan i sju delar. Redan efter att ha slukat två av dessa med god aptit, klev deras butler Bentley mycket försynt in i matsalen.

Och han sa "jag ber så hemskt mycket om ursäkt dr Malkem för att jag stör mitt i maten men ni har ett brådskande samtal från stan."

Dr Malkem visste mycket väl vad det innebar och suckade djupt. Han svepte det som återstod av sherryn, torkade munnen med en vit tygservett och lämnade sedan matsalen utan att ens kasta en blick på sin hustru som nu hade börjat stirra ut genom fönstret. Hennes blick låg på de askgrå molnen som hängde likt en bergsvägg uppe i himlavalvet.

Dr Malkem gick ut i den schackrutade hallen där alla renässansmålningar hängde i sina mastodonta guldramar och samlade damm i en tidslös slinga av händelselöshet och obeveklig tystnad. Döda målningar. Han betraktade dom aldrig längre. De bara hängde där.

Bentley gav honom telefonen som låg och väntade på hallbyrån. Dr Malkem tog emot telefonen och satte den mot örat samtidigt som han betraktade sitt ålderdomliga ansikte i spegeln.

Han sa "Nå?" och väntade sedan.

En bekant röst sa "Förlåt om jag stör Dr Malkem, men ni behövs här inne i stan. Det har hänt en olycka på höstenstorget. När kan ni komma?"

Dr Malkem svarade "Är det allvarligt?"

"Mycket" Sade rösten och Dr Malkem lade på.

Bentley klädde Dr Malken i hans svarta vinterrock och gav honom doktorsväskan. Når han klev ut på gården tittade han upp mot den domedagsliknande himlen och bävade. Snön knarrade under skona. Droskan körde fram till grindarna. Dr Malkem klev vemodigt in i den. Han bad kusken sätta full fart varpå piskan ven i luften. Hästarna gnäggade och frustade. Hovarna slog upp den frusna jorden. Dr Malkem tittade ut över det döda vinterlandskapet. Det enda han kunde tänka på var de förlorade pannkakorna. Han kände sig inte nöjd med den här dagen.

När de red in på torget och droskan saktat ner, kunde han höra upprörda röster och rop som vittnade om fruktansvärd förödelse. Dörren öppnades och Dr Malkem klev ut på torget. En man med vild skäggväxt och ljusgrå vinterrock kom fram till honom.

"Dr Malkem? Följ med mig." Sa mannen så att den frusna andedräkten ångade ut ur munnen och eskorterade honom sedan till olycksplatsen. Människorna stod som gamar runt omkring den fallne. Dr Malkem röt åt dom att försvinna. När han såg den stackars mannen som låg och blödde i snön kände han plötsligt en kväljande olust.

"Snälla ni hjälp mig!" Ropade mannen på polska, ett språk som Dr Malkem inte förstod. Inte heller kände han igen mannen och tog honom således för en främling. Men allt det där spelade inte längre någon roll. Ni förstår, det var något med den röda snön, något med den som fick hans verklighet att ändra karaktär. Trots att han mycket enkelt kunde räkna ut vad som hade hänt, kunde han inte drista sig till att hjälpa den olycksalige mannen. Antingen han hade fallit eller hoppat, skjutit eller blivit skjuten, det spelade som sagt inte längre någon roll. Allt han kände var att nä, jag orkar inte det här. Jag måste här ifrån. Bort bort bort. Och så beskaffat vände doktorn helt enkelt om och började långsamt traska iväg mot fjärran. Han hörde mannen ropa något men förstod inte orden.

Samtidigt stod tobakshandlaren och grät över isabell som låg ihopsjunken över skrivbordet med ett hål i huvudet.

Samtidigt satt dr melkems hustru Nibbiola och stirrade ut igenom fönstret hemma i sitt hus, tills något i hennes inre uppmanade henne att gå ut i trädgården.
Uppmanade henne till att fortsätta in i skogen, långt in. Och in gick hon, endast iklädd sin ljusa klänning som släpade i den vita snön, under det att Bentley iakttog henne från fönstret. Hon stannade inne i skogen. Kom aldrig ut igen. Allt som hördes var ett ohyggligt skrik.

Samtidigt kom en främling fram till Vickey och sa "vänta nu ett slag...Det här är inte ditt minne. Det tillhör inte dig. Hur har du fått tag i det?"

Och Vickey svarade "jag fick det från en dröm."