Bästa, bättre, bästaste... Du säger jag är bästa. Vad menas med det? Att jag får dig att må bra? Att jag är, just där och då, den bästa versionen av mig jag kan vara?
För så känns det inte för mig, jag känner mig som den falskaste av dem alla just då. Inte här, inte nu, nej jag vill inte, viskas det inom mig. Men utåt ett "mmm" och en bortvänd blick. Hur ska du se min gräns när jag inte visar den, och jag ger dig ingen chans att backa, att ta ett klädsamt steg tillbaka, helt fräckt, utan den minsta skuldkänsla låter jag dig trampa längre och längre in i klaveret. Längre och längre in i trådarna av mina lössläppta gränser som hänger och dinglar från taket av mitt inre. Jag låter dig bli så intrasslad att du inte kan ta dig loss. En gång för alla kan jag peka på dig och säga "Hon där, hon där, bara brötar på. Ingen respekt har hon, komma här och kliva på, kliva rakt in i mitt inre och trampa på. Helt fräckt, har ni sett på henne, hur kan hon med?" Intet ont anande, av någon helt absorberad i sin känsla. Hur ska du se dom lösa, slappa gränserna, som bara stryker dig över din hjässa när du går längre och längre in i mitt utrymme som egentligen bara var för mig...