Jag kan inte riktigt förklara vad känslorna känns inuti mig, men jag kan försöka då du ville förstå mig mer. Jag vet inte alla ord och för varje sekund till minut förändras det i känslorna. Ibland hinner man bara inte med. Nåja, ska försöka;

Föreställ dig en termosflaska, på utsidan är den blank och silvrigt, den ser helt okej ut och verkar kunna klara av vädret omkring sig samt att du inte kan se vad det innehåller. När du försöker kika in i flaskan så blir det mörkt då du täcker det enda hålet där ljuset kan komma in. Det är svårt att veta då vad som är inuti. Sådär ser jag mig på utsidan.
Föreställ dig nu att du sitter inuti den flaskan, det är ganska trångt och du är omringad av mörker. Mörkret tycker om att föröka sig som tillexempel luften som fyller en ballong men när den börjar bli för mycket så klarar inte ballongen av mer att den spräcks. Så, du sitter där på bottnen av flaskan fylld med mörker att den får dig att inte kunna andas eller förflytta dig. Den fyller lungorna så extremt tunga att du tror att du ska spricka från att bli så fylld. Det där är vad jag gömmer inuti mig, från er alla.

Men det finns dagar, när även jag inte kan stå ut mer och mörkret tar över mig.. här ska vi börja, jag ska försöka förklara vad som pågår när jag tappar kontrollen..

Hjärtat börjar slå. Visste inte att den gjorde det innan. Ett slag. En till. Som tunga sekunder när man lyssnar på klockan. Det sticks också lite i bröstet när det slår. Är detta normalt? Nåja, ta det lugnt, ta kontroll över det. Är ju normalt att hjärtat ska slå. Andas istället.. Juste jag kan andas också. Men varför hör jag varje andetag jag tar nu? Nej, måste ta det lugnt. Det här går över snart och jag blir den normala jag igen.
Men varför börjar händerna och darra nu?! Något måste vara fel nu. Det här är inte normalt. Hjälp?! Vad ska man göra?! Hur får jag allt i kontroll?! Okej nej så här får jag inte vara. Andas. Ta det lugnt. Varför börjar mitt huvud gunga? Varför börjar allting bli tung? Jag måste nog få mer luft. Kan all ljud sänka sig lite? Döv är jag ju inte! Men varför vill inte kroppen röra på sig?! Nu har hjärtat börjat slå så snabbt och hårt. Varför börjar det bli svårt att andas?! Hjälp! Jag kan inte andas längre?! Men jag andas ju in och ut?! Varför får jag ändå ingen luft?! Måste be om hjälp! vart tog rösten vägen?! Det här är så fel.. jag kommer att försvinna. Vill inte! Den där mörker kommer nu.. Snälla! Låt inte den där mörker ta mig! Jag vill inte försvinna! Vet inte vart jag hamnar då! Jag har inte kontroll längre! Snälla låt mig vara normal igen! Varför händer det här?!

Och som en knapp på en dator, så stängs hela systemet av för att kunna återhämta sig. Ibland får den elektriska stötar som får allt att vibrera i hela burken. Efter ett par sekunder till minuter sätts systemet på sig själv igen och bit för bit återväcks. Så funkar min hjärna och kropp ibland när den blir tungbelastad av alla tankar och känslor som löper samtidigt.

Och till sist, när jag vaknar upp igen från det lilla helvetet jag gick precis igenom, försöker jag återta min kontroll;
Jag är kvar. Något otäckt hände. Men det är över nu. För stunden. Andas. Låt tårarna rinna färdigt. Låt den tysta rösten brytas upp i sprickor. Den får låta så. Töm det sista tunga mörker med tårarna. Och andas ut. Det gör ont överallt, jag vet men försök blunda nu. Jag får vila nu. Vila. Det behövs. Allt är helt slut. Vila och vakna sen till återkontroll över det hela igen.