Som en vind.
Du blåser som en vind.
In i gömda skrymslen.
In till benmärgen och mitt i blodets flöde.

En kall bris i kroppen. Jag huttrar till medan du står kvar och stirrar in i väggen. Rakt i genom mig som om jag inte ens var luft för dig. Du ser färgen på tapeten. Du är dess klara nyanser och det mörka i vild kontrast. En blandning av allt ont och allt det goda. Hur ska vi forma varandra om du slår ut kaffekoppen på väggens hysteriska blomstermönster? Om mitt hår är två centimeter från att vätas av ditt morgonkaffe, hur ska vi då smälta samman till en härlig pastell?

Du är inte lust, utan gränslöst obehag. Du som älskar så innerligt att själen ibland värker. Jag ser hur dina läppar är på väg att säga något vackert eller fult, men dina ord är lika ljudlösa som senhösten när de färgglada löven dött ut. Du säger ingenting och jag står fortfarande intryckt mot den gula tapeten och hör dig kalla mig hora, fast inom dig. Jag ser dina ögon bokstavera ordet. Eller är det jag som ger mig själv en stämpel för att allt det sista jag någonsin ville göra var att såra någon jag lovat att älska i nöd och lust? Det är väl inte så konstigt att du puttar omkull mig och sparkar mig i magen. Jag förtjänar dina blåmärken och den bittra blodsmaken i gluggen mellan framtänderna. Det är inte ditt fel att du behöver göra mig illa för hur hårt du en slår kan du aldrig slå horan ur min kropp. Du spottar på mig när du går i väg och jag hinner tänka att du har all rätt att vara arg innan jag somnar mot den vita trälisten.

Bara en famn som ingen annan är den jag vill vakna i. Egentligen mest din, men det är inte dina armar jag känner virade om min kropp. Han stryker mitt hår som om vore jag en skadskjuten fågel. Jag känner igen parfymen och vet att det är trygghet som vilar i rummet. Inget ont kan hända mig när han är här, men jag däremot är lika mycket hora som inatt när du limmade en örfil mot min kind. Jag är den självsäkerhet vi drömt om och det svin vi befarat. Du har alltid ställt orden i förvar på piedestal och tydligt skyltat med att om det finns något av styrka i mig så är det kraften i hur lite värde jag har.

Du har mig runt ditt lillfinger.
Runt hela handen till och med.

Jag lyssnar till allt det du tynger min kropp med, men trots att jag är närmare dig än min egen hud valde jag att gnida den mot honom. Han som kramar tårarna ur min vildvuxna själ och dränker all skam som tar sig till ytan. Han låter sina läppar nudda mina och drar handen för munnen efteråt för att torka bort blodet jag målat i hans mungipa. Hans läppar är nästan lika fylliga som mina och kyssen stannar kvar i en evighet. Till och med när jag hör ytterdörren öppnas känner jag kyssen lika välbevarad som konsten på ett museum. Jag hinner inte reflektera över mintsmaken innan jag håller andan och kvider fram att ”nu dödar han dig”. Det är väl bara en slump att det är samma trygga famn som också trycker av.