Jag satt i allrummet och klinkade på pianot.

Minns inte vilken dag det var, men jag minns att det var ljust och att barnen lekte ute på gården.

Deras skratt förgyllde musiken.

Dom var renheten och oskuldsfullheten själv, men samtidigt ondskan.

Det finns ont i allt gott och varje frö kan ge lömsk skörd.

Min mor kom in i rummet.

Iklädd sin vita klänning såg hon ut som en våldnad.

Hon höll i en bukett med röda blommor som hon släppte ner i en vas som stod i fönstret.

Hennes mörka hår var ett konstverk av flätor.

"Du lägger för mycket vikt på C-mollen Friedrich. Gör inte det." Sa hon och tog ut en röd bok från bokhyllan.

Jag tittade ner på mina händer.

Dom var bleka och naglarna såg tärda och sjuka ut.

Jag hade på mig min mörkgråa kavaj som inte räckte ända ner till handlederna.

Jag hade börjat växa ur den men tyckte om den för mycket för att sluta bära den.

"Mor. Jag måste berätta något." Nästan viskade jag.

"Berätta Friedrich." Svarade mor utan att se på mig.

Jag reste på mig och gick fram till fönstret.

Barnen såg så lyckliga ut.

"När jag var liten såg jag mig själv i alléparken. Jag stod vid ett av kastanjeträden och iakttog mig själv. Pojken hade precis samma ljusblå kavaj som mig. Precis samma mörka hår, bleka ansikte och gröna ögon. Det var som att se mig själv i en spegel. Vi tänkte samma tankar och kände samma känslor samtidigt. Han bara stod där och tittade på mig. Sedan sa han något. Vet du vad han sa?" Sa jag och drog pekfingertoppen mot fönsterglaset. Jag lossade på haken och sköt upp fönstret så att barnens oskuldsfulla skratt fyllde allrummet med sin rena värme och energi.

"Snälla Friedrich, stäng fönstret. Det är ett himla oväsen där ute." Sa min mor, fortfarande med ryggen vänd mot mig.

"Han sa, 'släpp in skratten. Stäng aldrig ute skratten.'" Sa jag, satte mig ner på pallen och fortsatte klinka på pianot.