en symfoni i semikolon
Rostrött
nyanser
kontraster
den där blicken du får
när dina ögon är så bruna
och du glittrar som ett barn
dina händer alltid
i närheten
mina axlar mot dina
ingen ser vad det är men alla ser
något
jag har bott i din tröja
burit den som en hemlig trofé
gömt och stolt
en roströd skvallerbytta
och du köpte ny mössa till slut
jag vet inte om jag gillar dig mest med eller utan
glasögon,
det skiftar
mitt läppstift slutar alltid
på din kind
eller
i utrymmet mellan din nästipp och amorbåge
och jag tänker på hur det är så lätt att
tänka och tro att jag
vet
vad jag vill
ha men
mina fötter pekar åt ditt håll
när jag försöker gå någonstans,
bara var som helst;
vägen är gulbrickad
vi är nog mer två rädda kaniner i en
laboratoriebur
än början av en saga;
jag visste inte att jag hade egna ben och du visste inte hur mycket kraft du hade i dina;
jag kanske kommer såra dig igen och du kanske kommer tröttna,
kanske kommer se att glittret bara är plaststrimlor;
men jag hoppas inte det;
;