Rör oss sakta. Glider suggestivt in bland träden i svagt
sken från en byakyrka. Och till tonerna av en Bach-fantasi.
Allt är hudnära. Ändå långt ifrån. Diffust likt kärret i dimbanken.
Snöhermelinen snottrar in bland videkissarna och ner i sitt utkikshål.
Under mångloben som hänger som den ska sprids dofthopar av pors
och odon. Men ögon spelar bland risen. Och en hare har korn
på något annalkande. Mot den vita snön avtecknar sig skuggor.
Skogens djupa suck efter en vindil. Harens ögon imploderar nästan
av fasa, medan rävkäften gör sitt. Skriet skär som en rakkniv
genom tystnaden. Majestätiskt glider berguven ned från sin
upphöjdhet och explosionen är ett faktum. Uven och räven har
rykt ihop. Räven flyr fältet med några köttslamsor. För haren går
sista färden över trädtoppar. Sista vilan blir hos bergakungen.
Skogen ger och tar. Merparten av skeendet finns registrerat
hos den vindpinsnabbe snöeleganten och snart är det mesta sig likt.
Orgelfantasin har lindat sig runt trädstammarna, men upplöses
och stillnar.