Du smyger utanför. Jag hör brutna kvistar gå sönder under dina sulor. Min hörsel både hör och ser genom väggarna. Visst är det ovanligt, men självklart sant! Det fanns en tid då jag gömde mig bakom gardiner och kluvna tankar. Valen jag gjorde sved och brände min panna. Brännmärkt för livet gick jag vidare. Något skamsen och något rädd. Jag fick ögon i nacken och varje natt sprang jag för livet, men du var alltid snabbare än mig, alltid. Fortfarande ser jag dina fotavtryck runt mitt hus. Jag har bestämt mig för att inte gömma mig mer. Jag har dig inte ständigt i mitt minne. Det händer att jag glömmer att du har funnits. Det är så jag vill att hela min framtid ska bli.Du ska raderas helt. Men för tillfället så ser jag din skugga, men bara så att du vet. Jag kommer att fortsätta att leva, fullt ut och göra allt det som du bara kan drömma om. Jag tror på karma och jag väntar på den dagen då den slår dig hårt! Kom ihåg mig den dagen. Jag kunde leva vidare, men själv satte du ditt liv på spel och jag sörjer inte när dina andetag blir alldeles för få...