Tystnaden omsluter mig. Skrik då.
Aldrig en röst som höjdes, alltid tyst.
En månad har gått och jag känner men
jag låtsas att inte känna, det är för svårt.
Jag kan inte formulera mina ord,
smärtan blir alltför påtaglig då.
Att jag lyckats blunda. Att jag lyckats
tränga bort. Jag vill inte blunda.
Är det försent?