Visst är det underbart med lite bekräftelse,
att få beröm för sitt skägg och sin personlighet.

I mitt förra dagboksinlägg skrev jag att jag någon gång vill dejta igen,
att hoppet försvinner om jag stänger in mig i mitt hem.

Det blinkar till på Tinder
när jag går längs Strålgatan och torkar tårar från kinden.
Jag tänker tillbaka på när du stod här och hämtade mig i din bil.
Jag satte mig med näsan före, fylld av kokain.

Jag minns att jag skämdes och ville berätta det för dig direkt,
men vi hade nyss träffats, och jag var rädd att du skulle bli förskräckt.

Det blinkar till igen, och jag känner att jag måste svara.
Jag lovade ju att aldrig mer tänka på dig.

Jag minns att jag gav dig hela min hand genom Stockholms stad,
genom gränderna där våra fotspår finns kvar.

När du matade fiskmåsar vid vattnet på Slussen,
och på bion, när jag längtade efter den första kyss.

Och en annan gång, när vi väntade på trapporna vid Konserthuset.
Men då var allt förstört, och ditt hjärta redan nedfruset.