Återigen ringde larmet kl.03.35
Sömnen som förmodligen aldrig infunnit sig utan bara kastat sin skugga över ögonlocken och lurat min hjärna fortsätter krama mina tankar.
Vaken! frågar natten som ännu ligger och lurar i alla vrår.
Jag kan inte svara då bara min kropp utför invanda mönster trots att lakanen fortfarande ligger vridna och fuktiga av oron att inte vakna.

Lever jag eller är jag bara en fotsoldat?

Klockan lyser ur sömnens fiende nummer ett,den allvetande frestaren.
Utan uttryck skiner 03.53 fram fast min blick egentligen knappt finner ut ur dimman.

Ett tryck och någon noterar bortom svängningarnas osynliga intrikata mönster att jag åtminstone lyckats med att övertyga en liten del av min kropp att göra en medveten handling.

Mitt inre protesterar vilt och återigen gör sig min förlamande övergivenhet sig påmind men jag klär på mig alla lager av skydd och rör mig ut i ytterligare en evighet av förnekelse och slöseri.

Kanske rämnar världen men jag vet inte om jag kommer märka det.