I blod och brännvin har min kropp placerats
på Edens altar, där dess hjässa flyr,
av hennes hand har hällen halvt raserats
till valvruin, där makadamen yr.

Där makadamens slöja eleverats
till kyrkplafond, dit anletet går välvt
igenom stenens stoft när allt roterats
att spegla brytningsljuset av ett självt.

I brytningsögon ser jag mina brister -
med dessa brister brister allt än kvar
och taket skakar yrt och skalvet rister
om illusionen hög och underbar.

I dammet ovanför viskar dess maka
att kärleken utlöser all psykos
och valvrum ekar lek men bär tillbaka
att farlig är den dröm som nästan nås.