Ändlösa gränder av glas och små länder
innanför glaskupans gläntande dörr
sträcker sig runt under mansminotaurer
som tjurhövdat stegar sin bur ifrån förr,
sin bur ifrån stammar och frändbrutna bränder
förkvävda ned stålhedens uppgrävda sky
där skärvor av arvsblod och jordsdinosaurier
föll nedan att lämna en blyfrämlingsny,
ty
helvetet är ett hällvalv av glas
välvt genom världskupan värdelös
vanvettigt vält över kropp och as
hemlösa än sedan hedenhös.

Ändlösa gränder vänder mitt öga
inåt åt tidlösa vidgade hål
speglande stegvärldens obundna höga
långt bortom våningars vindfångskupol.
Vem vittrar poröst ned en splittersky?
Vem vågar sin vilja och välver en ny?
Vem ångrar att gå som blott en av de fångna
långt bortom det oglömda nedtömda gångna?

Det faller ett Då i var reflektion
glimrandes genom glas förbi,
det glänser en halvanad penselton
på grindvaktens grågråtna grändstaffli,
så mycket som skymtar,
så lite som anas,
där odjuren grymtar
i vanor som danas.

Vem är dåren
i skalet skevt?
Vem på båren
har aldrig levt?