Som järndörren mot rummen låstes
beständigt i ett elakt klick
uppstämdes horn, och stängda blåstes
gardiner för mitt ögonblick.

Där järnets klick min blick förgrumlat
och fönsterkors till fullhet smitts
har bäddgardiners blomster rumlat
omkring i bukens sjukdomsbrits
när feta fingrar feberfumlat
i bön mot skynkets skamtordön
men mansorkaners munnar mumlat
om annan anda underskön.

Men vissa tankar får ej bättring
hos hinnan innanför min lob
där hörs små horn som slår till fjättring
var ankartankes ögonglob,
och rynkad bakom skynkestycket
förstår jag ljuden mot min säng
men ensam inväntar jag rycket
i bäddens blomgardinförhäng.

Så faller vallen, bak gardiner
framträder rädslans gycklarclown
med truten röd i putmunsminer
fast benen bär en feberfaun,
och hornprydda kring pannan barnen
syns sitta på hans getlårsknä
och dra de bleka blomstergarnen
intill min timmerkofferts trä.