Jag minns när du satt där på stocken
som låg nära sjön.
Du tittade ut över den vacra vyn.
Du hade det rätt bra.

Jag satte mig brevid dig.
Du vände ditt huvud mot mig
och sa att jag såg blek ut.
Jag minns att jag började skratta.

Sen så kom solen.
Den värmde våra brister.
Den tog våra missnöjen och gjorde dem till sot.
Sen gav den oss ett uppdrag.

Den hade sänt det genom vinden.
Som viskade i ditt öra
att vi alltid skulle hålla fred.
Låta världen vara vacker.

Nu har stocken börjat ruttna.
Nu sitter jag ensam här.
Solen är gömd bakom ett moln
och min omgivning har blivit tråkig.