Åren viskar mitt namn.
De undrar varför jag aldrig följde med.
Varför satt jag bara här och lät allting passera.
Hur kunde rädslor hindra den stora viljan.

Ditt hår flög fritt när vi sprang genom fältet.
Jag lyssnade noga när du berättade om en plats
en plats där du och jag skulle trivas.
Vi planerade allt till varje detalj.

Dagen kom och jag kände vemod.
En rädsla för att lämna min trygghet.
Jag tror du tyckte att jag svek dig
men du ville inte visa det då.

Du red iväg bortom horisonten.
Jag vinkande gråtandes adjö.
Jag lade mig ner på fältet.
Steg inte upp på flera timmar.

Det är många gånger som jag ångrar
ångrar att jag kunde vara så dum.
Så dum att jag lät det viktiga passera.
Så dum att jag svek den jag älskade.