En döende ros, med sina kronblad som faller
Kämpandes för sitt liv, vill en sista gång berätta hur vacker den är
Oavsett vad som tidigare hänt är detta nu den tiden som rosen väntat på

I sin prakt, innan allt föll fick den blickar av avund, av lycka
Nu i sin sista stund är den ensam, utan den minsta glimt från världen utanför

Den kämpar för att inte tyna bort
Den kämpar för att alltid finnas i minnet

Den döende rosen tillslut kommer falla
Den döende rosen kommer tillslut inte finnas

Den levde sitt liv för att med skönhet behaga
Växte sig stark, för att ditt öga förföra

Nu är den vissen, grå och trött
Kämpar förtvivlat för att visa sin prakt

Den dagen den vasen lämnar och i soporna hamnar
Hoppas den fortfarande att i ditt minne stannar

Den vet dock att den faller och är snart bytt mot nytt
Kanske en tulpan eller en krokus så fin

Den vill dock vara den enda rosen som aldrig kommer dö
Den vill slå rot och vara för evigt och alltid

Minnet av dess skönhet önskar den att du ska bära, djupt i ditt minne tills tidens ände

Ty rosen känner finns minnet kvar, finns skönheten kvar
Då kommer det vackra aldrig falna
?