Det händer väl även i himlen
att man någon gång går fel
i larmen och botgörarvimlen
och faller för egen del.

Och faller igenom dess stängsel,
ett törnstaket eller två
men stegrar inunder sitt fängsel
och lär sig att falla men stå.

Jag staplar de brutna benen
till blodtrappans krossmossteg
och stapplar fram uppströmsvenen
där förut jag var för feg.

Där borta är larm som lämnat
besfärens sakrala rum
och kvar är allt evigt ämnat
som livets små unikum.