Vi, ja du och ja vi borde vara en enad melankoli.
Vi ska vara en helande reva i något döende.
Oansätt att någons jord är svart någons vit, att kyrkklockans torn spelar i någons dunkla leende.
Och att den kluckande sång av glömmande tårar gör det för någon annan 

Just nu, hämmade av ett jordskred, en förtvivlan planterad av västan vind där blod är livets andetag. 

Därför höjda nävar för snart fallande faklor till förmån för melankolin, för en ljus decembernatt. 

Där vi blir ett.