Lödlöv faller ner, konung, i dans för dig
och ur oraklets vita krans
öppnar Eden sig,
din är ornamentens nakna kosmosskrud
och förutan syn och sans
nuddar vi din hud
till trumpeters ljud,
och dess verser vore
en sång om konung Bore.

Din är blindskriftsstävers blottningsvindstrumpet
som i isbris förutspått
alltets alfabet,
genom enögd dragbasuns magperiskop
har min syn i nätter nått
jättars smärtcyklop
där en svärtantrop
öppnar ornamenten
till orakelelementen.

Stjärnors stäv, månens mo, vår fimbuldekor
i den svarta jordpaljett
som täckt dina spår,
där står ordens ordning blottad bitterblek
men en meningsmarionett
sveps bort i ditt smek
vind och vintervek -
fri för ny betydelse
flyr den livets lydelse.