Syner i syd och västan,
dyner i norr och öst,
norrsken i skorr som nästan
rymmer i detta bröst,
jag är en brokig rymling
där flykt är helt meningslöst
men lämnar likt kvällars lymling
där hällregnets färger öst.

Min färg blev förnedrad av hennes
svärta som ville slå,
så mycket runt henne kännes
som då, där allt nu är då,
var färg i paljetten förblandas
till en himmelskanvaskulör
och varje syrsky man andas
är dennes, tills dagar dör.

Norrsken som skorrets tankar,
borrven i syd och syl,
torvsten som skyler ankar
i kanvaspenselns kanyl,
hennes är feberfärgen,
hennes är hällkvällsregn,
manfäst i kanvasmärgen
som skorrar i nutidshägn.