I taggtrådsådror flyter spöken orena,
Genom inre kloakvatten guppar deras svultna kroppar,
Mot det konstgjorda ljuset i tunnelns slut,
Där det enda äkta är de katakombsvartnade tankar,
Som likt grodyngel väller ut ur deras ögonhålor,

För de har sedan länge glömt de mentala gravkullar i vilka de en gång sov så stilla; Där när vinden ven genom askgrå tussilago, skapade tonerna till en bortglömd gospel,

I längtansmoll.