Öar spände

gröna segel

över fjordens

vida vatten

floden rann

mot Vänerns storhav

genom värmars

dunkla dalgång

Länge var det

sedan skeppen

de med ek

i spant och skrovbord

for iväg

med vilddjursstävar

bort mot äventyr

och byte

De försvann

och med dem minnet

av en tid

med forntidssagor

men i kumlen

ligger kungar

bredvid drottningar

för evigt

De som levt

för längesedan

går bredvid

med oss i Gladhem

sitter ner

vid tända eldar

trivs när trummorna

får råda

De är vi

av samma släkte

vi som byggt

vårt skepp och hemby

vi har gudalund

och runor

på en sten

vid Sorgkungs gravhög

De är vi

och samma öar

simmar än

på Glads fjords vågor

samma flod

i samma dalgång

flyter fram som då

i forntid