Jag hör ett naket skratt över sjön
Det klingar ut i natten
Ut i oändligheten,evigheten där stjärnors ljus strålar
i för oss ogreppbara eoner av tid

Från att längta till skrattets närhet,värme
finner jag mig svävandes bort i den ensamma kalla rymden.
Den eviga frågan dyker upp vare sig jag vill eller ej.

Finns det liv därute?

Kan det ens vara möjligt att det inte finns blir mitt eget självklara svar.
I en gränslös rymd måste det finnas liv.
Om nu någon vill hävda att det inte finns en gränslös värld så blir mitt svar lika enkelt.
Om det nu finns en gräns så tar alltid något vid bortanför gränsen.

Den stora frågan för mig är snarare om vi kommer möta liv någon gång eller om avstånden kommer vara för stora.
Om vi möter liv kommer de också likna oss?
De förutsättningar vi har gynnats av är de generella och övergripande?

Efter en stunds flygande världsfrånvända tankar brukar jag landa.
Inser att ensamheten kan skönjas både här i det nära liksom i det stora.

Hör återigen det varma glädjefulla skrattet som njuter av någons närhet klinga ut över vattnets mörka yta.
Känslan av min egen ensamhet nästlar sig in.
Undrar om känslan av ensamhet är universell?