På ett sätt väntar jag. Det klart jag gör. Vad jag än säger till Jennifer.

Jag tänker mig att du läser det här. Jag vet aldrig om du menar det du säger, att du inte är här och kollar ändå. Jag skulle haft svårt att hålla mig om rollerna var ombytta. Kanske förstår du att det kan komma fram saker du inte vill veta.

Vi bråkade igår, eller, i förrgår. Tjugofyra timmar eller mer och bara tystnad mellan dina händer och mina.
Jag vet inte om jag saknar dig.
Ändå skriver jag nu.

Vi har pratat om behov, om dina < mina. Vi kan dansa hur länge som helst men musiken kommer ändå spela en takt du inte har lärt dig dansa till. Jag kommer inte ändra fast jag vet det. Jag kommer fortsätta röra mig till tonårshjärtslag när du vill valsa. Ändå låter jag alltid din hand vara kvar på min midja.


Det är de här stötarna som förvirrar mig. På pappret är vi för olika.
Du är för ung. För snäll.
Jag är för trasig. För självisk.
Jag vinner över samhället men förlorar för mig själv. Du bara går och kollar inte omkring dig. Undrar vem som vinner till slut.

Tjugofyra timmar är ingen tid. Jag minns hösten med oavsiktliga pauser, och behövda, avsiktliga. Jag minns att jag saknade dig men inte exakt hur.

Sex var inget exklusivt då. Det är det inte nu heller, kanske.
Jag har alltid tänkt på sex för att somna. Ansiktslösa män som gör precis det jag drömmer om utan att jag behöver förklara, de förstår min kropp bättre än jag själv.

När jag ska sova är det dina händer som vandrar över mig nu. Jag kan inte förklara det. Du är inte min typ. Ändå kommer stötarna. Pulser av elektricitet, mdma i mina blodådror. Hjärtat pumpar kokain. Luften är lustgas.