Vi änglar får de mest skiftande uppdrag. Mitt var att lära känna just den här planeten, som är speciell genom att animaliskt liv har utvecklats.
    Jag kom hit med en rymdfarkost. Landningen var dramatisk och skedde på en gudsförgäten plats. Gudsförgäten betyder att Gud har glömt bort den. Så är det väl inte, men man får ett sådant intryck av åtskilliga ställen här. Jag minns inte så mycket av landningen, men både raketen och jag lyckades förbli intakta.
    Frågan är hur jag ska kunna få tag i raketbränsle och ta mig härifrån.
    Vad som är unikt för denna planet är att en viss sorts djur, ett slags apor har blivit dominerande. De klev ner från träden, många levde under långa tider vid flodmynningar och andra vattenmiljöer – och så lärde de sig att omvandla och utnyttja omgivningen för sina syften.
    Aporna översvämmar nu planeten. Visserligen finns det andra djurarter, exempelvis flygande och simmande, som är talrikare, men dessas framfart lämnar inte samma spår som apornas. Eftersom aporna har tappat mycket av sin behåring och har bosatt sig också på platser med för dem mindre gynnsamt klimat, har de prioriterat sina boningar. Runt om på planeten ser man deras byggnationer, innanför vilka de kan leva ett skyddat liv.
    De har också anläggningar som inte används för boende. Till exempel på den ödsliga plats där jag landade finns många lådor som står tomma.
    När jag rör mig bland aporna får jag naturligtvis dölja mina vita vingar. Jag har fått anlägga en klädnad liknade den som aporna bär över sin nakna hud. För mig är det ovanligt med all denna kroppslighet.
    Många apor verkar nöjda. De åker omkring i små lådor av metall och har riklig tillgång till föda. Men andra tycks ha det svårt. De sitter utanför en del apanläggningar och vädjar om hjälp från sina artfränder. Fast de flesta går kallsinnigt förbi.
    Det är konstigt, med de rikliga resurser som apsamhället besitter, att man inte organiserar fram en samlad hjälp till dessa olyckliga. Aporna har ju stora anläggningar där man hyllar Gud – och till och med talar om oss änglar ibland. Och man har ännu större arenor för någon sorts lekar, där aporna skriker och sjunger.
    Från att ha använt käppar har aporna utvecklat allt mer avancerade redskap, inte minst för att kunna skada och döda varandra.
    Jag har nu sett så många exempel på dessa redskaps användning att jag för längesedan har fått nog. Här skulle kunna råda fred och harmoni, men verkligheten är en annan. Jag undrar vad Gud har för planer med det hela och varför jag blev skickad hit?
    Hursomhelst så får det räcka med iakttagelser nu. Jag måste härifrån!

Jag beger mig till platsen där jag landade. Den är inhägnad av ett högt staket med taggtråd. Ovanför grinden sitter en skylt: Arbete befriar. En av apornas många konstiga idéer.
    Apan som tar emot mig presenterar sig som dr Schneider. Han ser bekymrat på mig.
    Jag förklarar min situation för honom, pekar och säger att jag måste få hjälp med att komma iväg med raketen.
    –Raketen? säger han. Det där är en krematorieugn.

Aporna ordnar så att jag får gå i terapi. Det kallas egoterapi. Målet är att man ska få en ”realistisk självbild”.
    Min terapeut heter Martin Kugelmann. Han är inte läkare utan psykolog. Aporna är väldigt förtjusta i titlar och kategoriseringar.
    Vid vårt första möte ber Kugelmann mig att ta av kläderna.
    Jag har förstått att för aporna är nakenhet något laddat. Men mig bekommer det inte. Kroppen är ju också bara en klädedräkt. Jag klär av mig. Hur kommer han att reagera på vingarna? tänker jag.
    Men Kugelmann tycks inte ens se de stora, vita vingarna. Han ber mig gå längre in i behandlingsrummet, där det på väggen finns en stor glasyta, en spegel.
    –Titta på dig där! säger han.
    Det är något fejk med spegeln. Inga vingar. Och den som står där och stirrar, stirrar, stirrar på mig är en apa.