Tänk vad patetiskt det är
att jag alldeles nyss
tyckte mig se den röda tråden
genom livet.
Nån sort jävla mening.
Det var riktigt vackert,
och det kändes som om vi omgavs av vänliga vindar.
Men jag borde vetat att det bara var skiftet i den dramatiska kurvan.
Regissören ropade: Be a sadist!
Och så föll vårt liv som ett korthus.
Det finns nämligen en sak ett liv inte kan vara utan:
Liv!
Och därför är jag så in i helvetes förbannad,
och rödgråten, söndergråten, skrikgråten.
Och inte hjälper det.
Vår dom är obeveklig.
Obevekligare än Försäkringskassan.
För trettio dagar sedan var du frisk.
För trettio dagar sen var vi helt ok.
Vi hade framtid.
Vardagsbekymmer.
Vi hade liv.
Och det var det enda vi verkligen behövde.