I dag är det ett år sedan vi fick veta bestämt
Vi skulle inte vara tillsammans jämt
Tiden frös till is och stängde in oss i en bubbla
Tiden kändes kort men samtidigt som den dubbla
Bilderna flimrar förbi
Jag minns mitt skrii
Jag stod i parken i gryningen och bara skrek
Snön bäddade in men lyste samtidigt kall och obarmhärtigt blek
Du skulle inte leva tills det blev tö
Vi skulle passa på att leva i väntan på att du skulle dö
Jag minns kramar och närhet men också hur du sakta försvann
Jag gläds över vår kärlek och allt vi fick, men det var så mycket vi inte hann
Herregud så mycket jag tvingades igenom sen
Jag har blivit älskad av den yppersta av män
En sort av vilka det bara finns otroligt få
Men om jag inte söker igen hur ska jag orka gå på?
Oavsett hur många tårar och upprivet bröst
Oavsett hur mycket ångest och så långt ifrån tröst,
så tänker jag inte släppa möjligheten att få älska igen
Jag vet att du skulle ha önskat mig det, min fina älskade och vän
Det lyser i bröstet på mig och det ljuset släcks inte alls
Det släcks inte förrän luften har slutat sippra ned för min hals
Sann kärlek ristar in sina spår
och de bär jag med mig vart jag går
De hjälper mig att rikta min kompass dit jag behöver. Dit jag ska
Jag kommer aldrig helt sluta sörja, men idag tänker jag att jag kan skratta på riktigt en dag