finns i februari
tätt följda av varandra

i natt för 42 år sedan
klövs luften av en signal
du sade
att hon inte längre finns

jag som väntat på
telefonsignalen
som skulle tala om
att du inte längre fanns

obegripbart
det lilla barnet sover
jag inväntar morgonen
för att ringa mina syskon
                 *

han gav sig iväg
till ett land
som inte syns
imorgon för 43 år sen

en grön kanin

fick följa med på vägen

vissa gåvor är till låns
kortare eller längre tid

i många år gjorde psalmen
ont

”Herren tar och Herren giver”

så på samma datum
7 år senare
kom en ny gåva
ett nytt liv

hon mötte världens ljus
och såg in i min blick

psalmen kunde återigen
sjungas

”Herren tar och Herren giver”

               *

ingenting är givet
livet slingrar sig vidare

du återhämtar dig
hemsjukvården
kom på sitt sista besök idag
vi pratar om tacksamheten
till livet och att vi finns
tvätten flyttas till
torktumlaren
solen skiner på den vita snön

jag ser på bilden av kolibrin
som jag fångade med kameran
en gång

det ser ut som den står stilla i luften
men vingslagen är snabba
80 vingslag i sekunden

vi kan bara vänta
hur många vingslag i sekunden
behövs för att vi ska stå stilla

på tepåsens snöre
sitter en liten tegelröd lapp
där jag läser
”Patience is looking
at the night
and seeing the day”

© Eva Hedlund fd Langrath 18 februari 2018