Det är tyst nu. De enda ljuskällorna är månen, lågan från stearinljusen och eldflugorna som dansar bland träden. I trädkronan finns mönster som bildar figurer. Trädgården har stora kokospalmer och bananträd som stått upp i en katastrof. Det finns en bar på terrassen och månens ljus färgas i splittret av kylens glas. Det ligger utspritt över golvet tillsammans med läsk, vin och Bailey's. Det är tyst. Havet är stilla och opåverkat av det som skett. Några syrsor spelar och löven på träden rasslar till med vinden. Ibland kan man höra en snarkning eller någon som startar en moped. Sen blir det knäpptyst. Ingenting hörs. Det handlar om någon sekund, max två. Jorden skakar till. Stenbumlingar faller mot havet och plumsar som om någon slängde ner en planet från himlen. Det är bara några sekunder, men tillräckligt för att få blodet att pumpas fortare och hjärtat att stanna till. Fladdermössen börjar flyga runt och några fåglar svävar över marken. Det är bara syrsorna och ibland någon gecko som hörs. Det går tio minuter innan det blir knäpptyst igen. Några sekunder passerar innan marken börjar vibrera. Vibrationen varar i tio minuter. Bord, stolar och provisoriska sängar skakar. Husen knakar. Det är en tidsfråga innan de faller till marken som resten av alla hus på ön. Det tropiska hotellet med vita, fräscha hus har sprickor från mark och upp till tak. Lobbyn har delvis rasat och det som fortfarande står gungar med vinden. Igår kunde man dyka med färgglada fiskar vid Isla Hayahay Beach Resort. Idag ser det ut som att någon slängt en bomb över paradiset. Havet har färgats från klarblått till brunt. Korallrevet är en enda röra av lera. Sjöstjärnorna har kastats upp på land och torkat ut. Fiskarna drar sig mot det som en gång var en strandkant. Den vita sandstranden där hotellgästerna kunde gå och leta snäckor finns inte kvar. Vattnet dränker över land. De enorma stenbumlingarna som kantade stranden har slukats av marken och kvar finns denna enerverande tystnad. Det är en väntande tystnad. Som att alla på ön lyssnar efter tecken på nästa gång det händer. Man kan höra hur varken människor, hundar eller katter finner någon ro. De rör sig ängsligt, men försiktigt, och är ständigt på sin vakt. Nu är de mer beredda än någonsin förr på att ställa sig klarvakna på terrassen och springa för att söka skydd. De väntar i panik.

*

Om jag inte hade bott i ett hus byggt av en engelsman kanske jag hade varit död. I Storbritannien bygger de hus med cement, jämfört med de lokala husen som är byggda av det material byborna fått tag på. Vårt hotell står fortfarande upp, om än på rangliga ben, medan resten av ön är jämnad till marken. Bara tre hus av många hundra klarade sig i vårt samhälle på Pangangan Island i Filippinerna efter att jordbävningen skakade om halva landet. Det skakar fortfarande ett dygn efter och det påminner om att åka båt i en storm. Jag är sjösjuk trots att jag står på land. Det är svårt att koppla eller förstå att hela marken gungar och skakar så kraftigt att allt du kan göra är att krypa ut ur huset och greppa tag i vad du får tag på.

*

Jag vaknar av att sängen skakar till, men förstår först inte och gör ett försök att somna om. Jag tänker att det är över snart och i mitt nyvakna tillstånd är det enda jag kan komma på att göra att vänta ut det som skakar. Jag känner mig trygg i huset.
- UT! SANDRA! UT UR HUSET! skriker Klas i panik och drar upp mig ur sängen.
Något på golvet skär upp våra ben när inredningen börjar tumlas runt i rummet. Vi fångar dörrkarmen i nävarna. Den rör sig i ett annat mönster än golvet som att huset vrider sig. På golvet ligger glasskärvor och båda lyckas ramla flera gånger när huset gungar. Några skärsår i benen räckte för att fylla kläderna med blod. Vi snubblar ut på stengången och möts av skrik. En kvinna tjuter och greppar tag i mig samtidigt som hon fortsätter skrika och vägrar släppa taget. Jag tänker att det är krig. Det måste vara bomber som skakar om marken så. Det är inbördeskrig på ön strax under vår och nu måste det vara här. Kvinnan tystnar och jag frågar vad som händer, men hon vet inte. Hon pekar bara ut i intet och säger att marken gav vika. Det var inga bomber som träffat ön. Det var 1 minut av en värld som vändes upp och ner. Jag ser mig inte om, utan fokuserar bara på den gråtande kvinnan och på hotellets personal som sitter hukade på sanden. Vår hotellvärd Paul kommer fram till oss.
- Herregud. Det är borta. Allt är borta.
Han är helt förstörd och jag ser att tårarna bränner i ögonvrån. Paul är en stark man. En sådan som inte gråter om han inte måste.
- Vad menar du? Vad är borta?
Jag hade fortfarande inte sett mig om eller förstått vad som hänt.
- 1 minut och titta nu, säger han och pekar på hotellmuren som smulats till grus.
Terrassen har slitits bort och gungar tillsammans med bord och stolar i havet. Lobbyn har delvis rasat och resterande hus har sprickor genom hela väggarna. De knakar och gungar när jorden varnar om en till skakning. Fönstret på huset längst bort ser ut att vänta på att få spricka. Den klara havsbotten med sjöstjärnor och korallrev är nu ett hav av lera. En kvinna kommer fram och kramar mig. Hon gråter och skakar.
- Mina barn... Min pojke är bara två och min flicka fem. Hon är i skolan. Jag vet inte vad jag ska ta mig till.
Jag är tyst. Orden passerar inte min mun. Kvinnans son har fått en pelare i huvudet och hon vet ännu inte hur han mår. Hon kan inte ta sig till honom för alla vägar dit är trasiga. Chocken sprider sig när marken börjar vibrera igen och först då förstår jag att det inte alls är krig. Det känns som att jorden är hungrig och att magen kurrar till. Det var en jordbävning med följande efterskalv. Jag har inte lämnat hotellområdet än och vet inte hur det ser ut. Hotellet står fortfarande upp, så det kan inte vara så farligt. Det var så kort tid. En så liten jordbävning kan inte orsaka speciellt stor skada.

Vår granne Elmer kör upp i en van på grusplanen och ropar att ortsbefolkningen tagit sig till kyrkan i mitten av ön. Han hoppade ut från andra våningen under jordbävningen och klarade sig. Vi följer med i bilen för att lämna mat och vatten till de drabbade. På vägen ser vi de trasiga husen. Någon sitter envist utanför det som är kvar hans hus och vägrar lämna det bakom sig. På 1 minut - e n m i n u t - rasade en hel ö ihop. Vardagsrummen skymtas från vägglösa byggnader och taket ligger krossat mot golvmattorna. Inte ett enda av filippinernas hus står kvar. Det är bara vårt hus, amerikanens hus och svenskens hus som klarat sig. När vi kommer fram ser vi hundratals människor som har sökt skydd vid kyrkan hos Gud. Jag tänker på att de är lojala sin Gud trots att deras liv just splittrats. De ser det annorlunda, som att Gud skonat deras liv. De har förlorat allt de hade, men ler ändå när vi kommer. Barn kommer fram för att få vatten. Jag ger ett glas till en dam som ligger med benen böjda på ett par plaststolar. Hon bröt båda benen när huset rasade ihop och hon kan inte ta sig till sjukhuset. Bron som leder dit har spruckit på mitten. Många äldre tog skada i smällen och ligger nu med smärtor som ser olidliga ut. De pressar ihop käkarna, spänner sig och ibland rycker de till. En bit bort bär några män en kista. Där i ligger en kvinna som just förlorat sitt liv och ska få begravas på plats. Jag mår illa och påminns om att jag inte ätit sedan tidigt igår. Någon frågar mig om jag fått mat och jag ljuger med ett leende. Jag säger att jag ätit för jag vill inte ta av den sista mat som finns på ön. Jag känner mig osäker på om jag borde vara där. De har förlorat så mycket, medan jag bara är på semester och har ett helt förråd som väntar på mig i Sverige. De 20 liter vatten vi hade med oss räckte inte ens till en fjärdedel av människorna och maten räckte till färre än så. Kanske är jag en aptitretare för människorna det inte räckte till. Jag tänkte på vilka jag valde att ge ett glas vatten till. Jag gav till de som såg ut att må sämst, men jag gissar att de andra människorna är minst lika törstiga. De är bara starka soldater som kan dölja det bättre än barnen. En man går fram till mig och tar mig i armen. Han säger något på visayan som jag inte kan förstå. Han upprepar det gång på gång, samtidigt som han pekar i riktning mot kyrkan. Jag vill förstå, men inget i hans ord är bekant och när jag försöker följa honom dit håller han kvar mig i armen. Han vill något annat och jag ser i hans ögon att han behöver hjälp. Chocken är för tung för mig och jag tänker inte på att be någon tolka hans ord. Aldrig tidigare har jag känt mig så hjälplös. Någon tar min uppmärksamhet och jag lämnar mannen, som tittar efter mig vemod i blicken. Jag tittar på mannen som sökt min hjälp och hela hans ansikte gråter. Tårarna rinner inte, men en chockartad sorg speglar sig i hans ansikte. Jag vet inte om han krossades ännu mer av att jag inte kunde hjälpa honom. Jag är omtumlad efter skakningen, men jag kan inte sätta mig ner. Något driver mig till att fortsätta hjälpa dem som behöver det. Jag kan ta hand om mig senare. Vi märker att många behöver någon som håller dem uppe, någon att prata med om det som gör ont. Jag möter en man som berättar om situationen och jag frågar om hans familj. Hans fru och tre söner klarade sig utan skador, men det är inte det han är orolig över. Han har precis förlorat sitt hem och sitt jobb.

Vi tar en promenad tillbaka för att spendera natten på hotellet. På vägen möter vi djur som gnyr varje gång det börjar skaka. De verkar märka av det innan oss. Rör sig oroligt och skriker några sekunder innan. Tupparna har tagit sig upp i träd för att söka skydd, medan några fortfarande är kopplade på marken. Jag har svårt för att bestämma mig för om jag borde släppa dem lösa eller låta dem vara. Människorna på ön har fått all sin mat förstörd och de kommer behöva sina djur, men tänk att vara ko och inte förstå vad som händer. De vill fly, men kan inte eftersom ett koppel hindrar det. Jag klappar några kor och hundar på vägen, försöker lugna mig själv och dem på samma gång. En hund morrar först mot mig och ser ut som att hon ska kräkas. Hon ser ut som jag känner mig. Efter en stund låter hon mig klappa henne. Jag sitter med henne länge innan hon slappnar av och börjar andas i lugnt tempo. Mörkret faller på och vi måste skynda oss tillbaka. Jag försöker locka med mig hunden till mitt hotell, försöker skydda henne, men hon vill inte. Hon vaktar sin ägares hus, även om huset inte längre står och familjen har övergivit både henne och hemmet. Vi går vidare utan henne och det tar inte lång tid innan det är så mörkt att vi inte kan se. Elektriciteten är helt utslagen och ingenting syns. Vi lyckas hitta tillbaka till hotellet, där de tänt ljus och sitter runt ett bord. Paul och hans fru Ara har lagat mat till oss. De ger oss filtar och hjälper oss att komma till rätta. De har förlorat allt, men prioriterar ändå oss. Man ser på Paul att han har ont efter att ha brutit två tår när taket föll över honom. Sjukhuset hade rasat samman och skadat många allvarligt, så han fick ingen hjälp där, utan trycker i sig tablett efter tablett för att glömma smärtan. Byggnaderna är för trasiga för att bo i och vi tvingas sova ute på solstolarna i våra blodiga kläder. Våra saker är fortfarande på hotellrummet och det finns rasrisk om vi går in för att byta om. Syrsorna spelar och stjärnorna blänker mot oss. Jag letar efter karlavagnen, men stjärnorna ser annorlunda ut på andra sidan jorden. Det är svårt att hitta stjärnbilderna här. Om allt vore som vanligt hade det var en perfekt natt. Nu är det svårt att sova. Ibland skakar hela marken till och man hör stenbumlingar falla i vattnet. Paul har placerat ut vakter runt hotellet eftersom muren rasat. De står med gevär och vaktar gården, medan Paul pendlar mella natt försöka sova med pistolen i handen och att gå runt med den. Han har tagit för mycket medicin och är fortfarande i chock sedan morgonens händelse, så han skriker att om han ser något som rör sig så skjuter han. Vi ligger stilla på våra solsängar och håller varandra i handen. Klas bringar en trygghet till mig trots att jag fortfarande hör Pauls panikslagna andning i stolen bredvid.

Nästa dag vaknar jag till soluppgången och kommer ihåg. Allt det jag en gång hade på ön är trasigt. Mina vänner och deras familjer har inga hem. Det finns ingen elektricitet, ingen mottagning, inget vatten och ingen mat. Vi har matförrådet kvar och utsätts för stor fara. Folk börjar bli desperata och försöker ta sig in på hotellets gård. De hotar med att de dödar om de måste. Bara de får fylla sina tomma magar. Bara törsten slutar strypa halsen. Tillsammans bestämmer byborna att det inte är säkert för oss som vita att vara kvar. De menar att vi drar uppmärksamhet till oss och att folk i första hand går på vita för att de generellt är rikare. Vi märker hur orden blir hårdare från de bybor som är utanför gården och förstår att det inte är bra varken för oss eller för hotellvärden om vi stannar. Innan vi ger oss av öppnar vi dörren till vårt hotellrum för att få ut så mycket saker vi kan. Golvet har spruckit och skjutit upp som bergsklyftor. Vi greppar tag i allt vi får tag på innanför dörren. Huset knakar när vi rör oss och vi förstår att rasrisken är väldigt stor, men vi vill ändå ha med lite kläder, våra datorer och våra värdesaker. Vi har bott på Pangangan i 1 månad redan och hunnit bo in oss i vår del av ett parhus. Mycket av det vi hade måste vi lämna eftersom huset är för skadat för att vi ska kunna gå längre in utan att riskera att hamna under rasmassor.

Vi evakueras. Moped är det enda fordonet som kan ta sig över den trasiga bron till Bohol och vi måste gå en bit för att minska vikten. Människorna vi lärt känna och börjat bry oss om vinkar och ropar "salamat" ­ "tack" på visayan. Jag måste vinka och le trots att tårarna kryper längs kinderna. De står framför det som en gång var deras hus. Det är som att en enorm slägga krossat dem, fast den här gången var det jorden som gav vika. Jag ser våra vänner bli prickar längst bort på vägen. Vi lämnar dem. Vi överger våra medmänniskor.

Vägen till Tubigon är trasig. Ibland ser det ut som att en vulkan skjutit upp och ibland som att jorden slukat en del av vägen. Vi har ingen aning om vad vi kommer se i Tubigon, än mindre i Cebu City som är vårt mål för dagen. Aftonbladet sa i telefon att det var 100 döda på vår ö, men vi vet att det är många fler än så.