Vad du än sa, så var orden så lätta som den vackraste fjäril som seglade jäms med vinden med snabba vingslag, tills den fann sitt färgsprakande mål och stannade för att vila.
Dina ord var ändå så starka och trovärdiga som de största fartygen på de blåaste hav, eller som lokomotiven man såg skena på rälser genom städer, länder och kontinenter.
De lätta och starka ord som slog taktfast och hårt mot trummorna i mina öron. Men något gör så att den lilla, sköra fjärilen lämnar sitt trygga blomknopp och flyger tvärs över landet i ren förvirring.
Var det något som hade skrämt den lilla, hjälplösa varelsen?
Och i sånt fall, till vilken nytta?
Jag minns att det sista du sa var: “Baby, du ska inte vara rädd.”

Så länge du är med mig, kommer jag alltid vara glad.
Du kommer betyda samma sak eller lite mer varje dag.
Och så länge du är med mig, kommer jag alltid att älska dig.

Min fjäril försvinn, jag ångrar själv ingenting.
Du var den vackraste person jag träffat någonsin.

Är du med mig fortfarande?
Du, ångrar du nånting eller spelar du undrande,
för jag mår dåligt av det här.
Vad du än säger till mig, jag kommer alltid vara kär,
men bara så länge du är med mig.