Glitter, kärlek och glada skratt
ljuder över staden, parken och bänkarna
vi kände så väl.

Minnen sammanflätade i en svanesång
Staden som gav barn, gamla och älskande amnesti.
Var tog den vägen?

Den skyddande hinnan som omslöt mig,
aldrig trodde jag att den skulle spricka.
Vi som såg framtiden så fylld av möjligheter.

Det byggdes upp så mycket,
som skymde sikten,
så nu ser jag inte alls,
alla vackra vyer.

Inte heller alla skrymslen och prång.
De har mutats in allihop.
Så staden som en gång var vår,
är inte alls det nu.

Vi är här på nåder,
ja, det är så det känns.

Otryggheten har långsamt nästlat sig in.
Otryggheten som skapar klyftor och sår split.
Otryggheten som spänner muskler och tonfall.
Otryggheten som gör oss till främlingar.

I vår egen stad.