Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Ondskan

Så skar vinden upp hennes ansikte,
igen,
och tårar av blod strömmade i ränder ned för hennes kinder.
Ondskan.
Hon undrade konstant om den gula värken mitt mellan hennes lungor,
och det kunde vara den som var ondskan,
och om ondskan drog henne framåt.
Rött, och guld, och svart,
och hennes ansikte suddades ut i lågor,
varma, smekande lågor.

Hat kan brinna om du låter det.
En dag vaknar du kanske,
med violinmusiken som torterar dig,
tvingar dig ned på knä,
förstör dig,
och undrar hur du hamnade just där.

Då ska jag välkomna dig hem.




Fri vers (Prosapoesi) av BendyPsycho
Läst 290 gånger och applåderad av 3 personer
Publicerad 2018-03-15 23:59



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

BendyPsycho
BendyPsycho