Jag söker mig djupare in i skogen
Jag tassar tyst förbi snår
Sneglar mot skuggor

Fåglar flaxar skrämt iväg när jag kommer för nära
Harar trycker sig mot marken
Jag hör deras små hjärtan slå fort
Jag bryr mig inte
Jag är inte ute efter villebråd

Jag närmar mig bergets fot
Det är en brant stigning
Men jag måste upp

Jag smyger sakta ut ur skogsbrynet
Måste vara försiktig
Det finns jägare

Jag börjar min klättring
Jag slinter ibland
River ner lösa stenar och jord
Jag hör hur det tumlar nedför sluttningen
Det är mödosamt
Men jag måste fram
Mina klor är ömma av hård sten

Snart där
Jag ser den
Min utsiktsplats
Jag har varit här många gånger förr

Jag sitter i tystnad och tittar på världen nedanför
Ett dovt skymmningsljus
Jag ser er
Irrar omkring i era upptagna liv
Söker mening
Precis som jag

Men ensamhetens tyngd verkar inte bekomma er
Jag tror att ni har mist er förmåga
Förmågan att se själar
Jag ser dom
Klart och tydligt
Med mina gula ögon
Så olika
Så vackra
Så stumma

Mörkret faller
Månen bäddar in världen i ett kallt sken
Gör allt öppet och synligt

Min själ svarar
Långsamt växer en sorg i mitt hjärta
Ett förtvivlat skrik av ensamhet
I en upptagen värld
Som glömt vad skönhet är

Jag drar djupt efter andan
Och lyfter mitt huvud mot skyn
Jag ylar ut min sorg
Min ensamhet
Men längtan finns kvar

Bara vinden vågar smeka mig till tröst