Jag har sett världen ur eget perspektiv.
Den har gett och tagit många liv.
Så gråt inte inombords utan ta dig ett kliv,
ge alla en chans att höra ditt egna skrik.

Jag har sett världen på dem vägar jag gått.
Och den har både gett och fått.
Men jag har klurat med mina tankar så smått.
Så det får bära eller brista eller gå på ont eller gott.

Jag har varit på många platser nu.
Man kan jämföra dem med \"du.\"
För den är knappast vacker men inte heller ond.

Och när du har fallit ska jag plocka upp dig och säga: Det är bara jag.
Och du ska tänka: Det är bara hon och hon är inge bra.
Sen kan du sitta där själv och bara va,
dum som inte sträckte på dig inför andra och sa:
\"Det är bara dig jag vill ha\".

Jag har gråtit mycket på dem stigar jag vandrat.
Och det är mycket den har botat och förvandlat.
Likt tårar som löv från träden som föll.
Likt smyckeshjärtat runt halsen som inte längre höll.

Jag har sett världen.
Men jag vet inte vad jag ska göra med den.
Eller vart jag ska gömma den, eller om jag vill ha den, vara med den, se den, ta på den...