Snön knastrade under hennes skor och kylan trängde in i hennes bröst. Promenaderna runt stan var vanligt under kalla nätter. Skulle hon lägga sig ner någonstans så kunde det bli hennes död. På ett höghus långt bort lyste det med röda stora siffror -23. Hon kunde höra det egoistiska skrattet från muren till hennes öron. Det var kallt och högg hårt i själen. Hon hade blivit ingen. Vännerna runt henne hade vänt henne ryggen. Ingen hade tid längre. 2 nätter fick hon inomhus hos en såkallad vän, sen hade vännen inte tid mer och pratade om att maten kunde bli dyr och att hon inte ens hade råd med mat till sig själv...så blev det mitt i vinter. Hon berättade aldrig att de 2 nätterna var de enda hon kunde få inomhus, hellre frös hon ihjäl än att böna och be på sina bara knän.

Hon tänkte att Gud kanske ändå hade en plan, någonstans i universum. Men det enda som hände var att mcdonalds anställda sa att hon var tvungen att lämna restaurangen och att polisen sa att hon ej fick hänga runt torget där det fanns många barnfamiljer. Kyrkans boende var redan överfullt och de sa att hon  kunde prova att komma natten därpå. 

Vem är hon som promenerar runt stan på nätterna? Har du någonsin gått fram och frågat om hon är hungrig eller om hon fryser? Har du delat med dig av dina kläder eller av din mat? Har det någon betydelse om hon tog droger eller om hon bara blev utsparkad från någons familj? Vem bryr sig om en ensam kvinna som är smutsig, blek och frusen. Hon måste ju vara ond som inte kan sköta sig, hon måste ju ha mördat eller stulit. Vem är jag eller du att döma henne så hårt. Många säger som så att man får skylla sig själv. Men det kan vara din syster, mor eller faster, vem vet. Alla har vi vårt bagage. Det fanns en tid då Gud kunde hela mig när sorgen var för stor, men den största hjälpen kom från människor, både av stora och små. De som hade minst gav mig mest...