Det är ovissheten
Som äter av min själ
Det okända, frätande
Ett inre plågande gräl

Den hatade ovissheten
Som alltför lätt slår rot
Som gynnar misstro
Som förstorar det som går emot

Även solen stöps i sot
Mörk, vilsen o skiten
Och ovissheten gör dagen
Dyster, trist och liten