Min dag är en tvivlare som håller din hand
ditt ljus är den eld som sprängde mitt band

Mörker är målet som befäster mitt land
Vaken för evigt i hallucinationens sand

Soluret mäter min tid i stjärnljusets brand
känner du draget från solstormens strand

Askan från barndoms ruin är nu spriden
saknad är ordet som ännu icke är smiden

Ringar på vattnet från forna små tårar
klingar så vackert ger huden din kårar
bitar av liken bärs ut på bågnande bårar
numer ej orden som ekar från förr mig sårar

Så ensam
så tom
så stilla
så trött

Jag tillbringar timmar att titta så slött
på nattfjärils vingar som svingar sig trött
tills gryning när natten har falnat och dött

Låt mitt tårade öga nu få vila
Sinnet har sen länge slutat att fila
på svaren som hänger löst från sin bila