Det liksom sipprar in
blöter ner
får längtan att bli en regnbåge
med alla saknadens band

Det ena bandet vackrare än det andra
som toner som murrigt söker dess sorgfläckade kant
spelar på strängar som sköra klanger
där det ljuvaste onåbara retar mina älskande sinnen
med solnedgångens nästan eviga dragkraft

Känner hur månens eviga varv får tårar att stiga
När väl ytan brister hela kroppen rister
kroppen lystrar och stillar sig
i ro från fordom dagar
som fyller min tomhet med frid

Natten är en vacker fjäril
som går upp i rök
vid morgonens första strålar